Jag har – som alla andra – haft mina egna erfarenheter av gränser som trampas på och övergrepp. Men det jag nu tänker på nu är när jag orkat, när jag förmått mig att sätta gränser. Som den gången när jag hade en bil som följde efter mig en morgon vid Norrtull. Döm om min förvåning när jag upptäcker att mannen som kör sitter och tillfredsställer sig i sin bil!
Kraften var överraskande
Kraften kom överraskande, den bubblade upp. Jag upptäcker att jag stormar fram som en furie och slår näven i hans bil och skriker mig hes samtidigt som han, med handen i skrevet, försöker köra där ifrån.
Den känslan vill jag dela!
Jag tänkte på de tre unga killarna jag jagar skrikandes ”att deras mormödrar skulle skämmas över dem om de visste vad de gjort”.
Eller känslan av den första örfilen jag delade ut när en man i en bar tryckte sin x emot mig!
Dessa gånger bär jag med mig med stolthet och högt huvud. Då har jag inte brytt mig om jag blivit kallad för glåpord för att jag inte blev upphetsad och tacksam. Då har jag känt mig stark. Dessa gånger har hjälpt mig med de andra gångerna, de när jag med skam dragit i mina kläder och efteråt känt mig illamående för att jag inte sa ifrån, skrek eller anmälde.
Jag kan inte garantera att jag alltid kommer att kunna säga ifrån och sätta gränser men jag vill dela med mig till dig känslan av att göra det! Den känslan, den är f-n överlägsen!
känner mig då som Barbarastark 🙂
Comments are closed.